är det såhär det ska kännas när man försöker bli bättre? är det meningen att recovery ska göra en 100 gånger sämre och känna meningslöshet hela jävla tiden? är det meningen att min medicin inte ska funka, är det något fel på mig eller är det bara medicinen som inte verkar på mig? vi bara höjer och höjer den men jag får inga resultat av den, vad är meningen men att ta en medicin som inte gör det den ska göra, som inte ger resultat? 

jag går till skolan utan att lära mig något för jag kan helt enkelt inte koncentrera mig på allt, det går inte. tankarna vandrar iväg och allt är bara negativt. jag vågar inte säga till pappa att jag inte orkar gå till skolan för han klagar bara på mina betyg, skolan prioriteras. han tror jag använder mitt mående som en ursäkt till att skolka och det sårar mig så mycket att han tror något sånt. han säger att han ser när jag mår dåligt men han vet ju inte ett skit, jag vaknar med tårar i ögonen och försöker visa att jag inte orkar gå upp, jag orkar inte röra mig eller ens andas, hur fan ska jag då orka skolan? om han nu ser hur dåligt jag mår varför låter han mig då gå till skolan? vill han att jag ska må sämre eller? han tror att han vet allt men han vet inte ett skit, 'jag ser när min dotter mår dåligt' I call bullshit. han blundar för allt, om jag är ledsen så låtsas han som ingenting, han försöker att låtsas som om allt är frid och fröjd och han blir bara extra jobbig istället för att fråga vad jag vill göra. han vet att jag inte kan säga till om jag inte mår bra, jag kan inte. det är för svårt att prata och han vet det men ändå begär han att jag ska prata med honom hela tiden, och när jag säger att jag inte kan prata med honom och att han redan vet det så blir han sur. det går ju inte att göra någontin utan att han blir sur. han säger till mig hela tiden att jag ska säga till om jag inte orkar med skolan, men när jag gör det blir han sur, han vet att jag inte kan prata med honom och när jag påminner honom om det när han tjatar om att jag ska prata så blir han sur, när jag visar att jag mår skit så bli han sur, när jag säger ifrån så blir han sur. vad jag än gör så blir han sur. jag orkar 9/10 gånger inte med skolan, jag har inte ork att kliva ut ur sängen på morgonen men jag gör det endå och det tar så mycket på min energi och glädje. när jag mår dåligt så vill jag inte gör ett skit, jag vill ligga hemma och sova eller kolla på film eller göra läxor. jag vill inte röra mig men alla är så jävla dumma i huvudet och tänker inte på hur jag mår, det ändå som spelar någon roll är mina betyg, min diabetes och hur städad mitt rum är. kan folk ta och vakna och inse att jag inte kan ta hand om mina betyg, min diabetes eller mitt fucking rum när jag mår som jag mår. 

min kropp orkar inte, min hjärna orkar inte. jag orkar inte. jag behöver må hysat okej för att orka någonting alls och att folk bara begär saker hela jävla tiden av mig är så extremt jobbigt och det får mig bara att må sämre och sämre. tjata inte om att jag ska gå och träna och att det kommer få mig att må bättre, för på gymmet är det människor och människor får mig att må dåligt, och på gymmet måste jag röra mig och JAG ORKAR INTE DET. och  nej jag kan inte träna ute heller för det finns människor ute och dom kollar på mig och jag klarar inte av det och jag måste fortfarande röra på mig och än en gång, jag orkar inte.

jag orkar verkligen inte mer, jag ger upp snart.